Efterlyst

Har någon sett en lång, smal vacker brunett som lyssnar till namnet Denise - möjligtvis Doutchie? Jag har försökt få tag på fröken Génetay sedan tidig kväll utan framgång. Har hon trillat och slagit i huvudet någonstans? Däckat i tanto? Eller is she in bed with a man named ted? Jag är konfunderad. Vi hade ju bestämt träff! Jag saknar ju min vän. Jaha. What to do? Hmm. Jag har kylen full med chocklad och True blood på datorn. Pillutta dig (om du läser detta, vilket antagligen kommer dröja en vecka då du tenderar till att läsa min blogg ganska så sällan..Varför efterlyser jag dig ens här då? Jag är knäpp. Måste vara värmen. Hehe, vi skyller på det iallafall). 

Allvarligt doutchie, jag är djupt besviken. Djupt besviken. Nä! I got you there. Mohaha. Allvarligt vad håller jag på med. Too. Much. Sugar. Bäst att runda av. Mer chocklad! Puss och adjöken 


Suck it! Nä..förlåt! Doutchie, var är du min vän kommer du aldrig hem igen? Titta, det rimmar! I'm on fire!

Midsommar

Herregud, vilken midsommar helg! Jag kan inte annat än säga att denna midsommarhelg skulle passa bättre in i en Lars Von Trier film än i mitt liv. Eller kanske inte. Jag spenderade min midsommar med mamma och hennes galna vänninor som vanligt på utö. Det började som en midsommardröm; strålande sol, skira klänningar, mycket bubbel och skratt för att sedan förvandlas till en total mardröm. Allt för många snaps resulterade i att många blev hemskt onyktra vilket avlöstes av ett försvinnande, tårar, skrik och bråk. Midsommardagen blev inte mycket bättre då den förädiska alkoholen eldade upp de trasiga själarna, och återigen gav oss en sorgsen teater att bevittna.

Att vuxna människors liv kan vara precis lika dramatiskt som mitt, finner jag ibland till en väldig tröst. Men oftast känns det tragiskt. Växer man aldrig upp?

Tankar

Det är underligt att vara ledig. Man blir helt dagavill. Det är svårt att hålla reda på vilken dag det är. Suck, jag måste bli bättre på att vara ledig. Igår jobbade jag hos Lisa. Det var roligt, fast jag blev panicky när min fiende dök upp. Jag gömde mig på lagret, men sedan insåg jag hur patetiskt det var så jag viskade tyst "Du är Blair Waldorf, du är Blair Waldorf" och gick ut. Världen är mycket lättare att möta om man inte är sig själv. Om man tar på sig en roll. För om man visar världen vem man egentligen är så blir man lätt sårad, och det gör för ont. Han var inte kvar när jag kom ut. Det var en bitterljuv känsla. En del av mig hungrar efter att göra honom illa, medan en annan del fortfarande saknar honom. Jag hatar mig själv för det.

Nu ska jag ut och leta efter second hand kläder som jag kan ha på festivalen. Jag måste försöka hitta en jacka som jag inte kommer att bry mig om. Good luck, chuck. Puss

Fyra dagar kvar

Jag tar studenten om exakt fyra dagar. Jag önskar att jag kunde se fram emot det, för det är trots allt nu livet börjar på riktigt och jag kan göra vad jag vill. Jag borde vara upprymd och exalterad, men jag känner mig mest rädd och illamående. Skolan är en trygghet, jag är bra på att gå i skolan. Vad ska jag göra efter skolan? Eller rättare sagt, vad vill jag göra? Det finns massor av saker jag vill göra men det kräver pengar, och jag tycks sakna förmågan att hitta ett jobb. Dock är det kanske bra att jag inte hittat ett jobb till sommarn, nu har jag ju tid att lära mig saker som jag alltid velat lära mig som att sy, spela trummor...och snida mina egna träskor!


Trots försöket att muntra upp mig själv känns ångesten överväldigande, jag har hittat en studentklänning jag inte älskar, min studentskylt är inte färdig och mamma har inte bestämt sig för studentmenyn än. Problems! Tur att det finns mycket att städa. Jag städar när jag har ångest eller är tankespridd. Det är mycket effektivt. Fast jag har redan städat det mesta..fuck. Aja, det löser sig! Jag ser iallafall fram emot att åka flak, och all champagne och all god mat och alla presenter..hmm. Studenten är nog inte så farlig endå..nu ser jag nästan fram emot att gå ut! Jag är underlig, ursäkta! puss


Lugg

Jag ska klippa mig på torsdag. Det är himla jobbigt att klippa sig tycker jag, för jag vet aldrig hur jag vill klippa mig.. Konstigt nog har jag börjat längta efter att ha lugg igen, jag som precis sparat ut min lugg! Plus hur praktiskt är det att ha lugg på sommaren? Den flyger runt, blir svettig och fastnar i ansiktet, står åt alla håll när man vaknar (tänk att campa med lugg!) och hur ser det ut att ha lugg under studentmössan, eller mer viktigt hur ser luggen ut efter studentmössan? Men det är ju så fint! Titta här:


Åh, så himla fint! Eller den här..Och den här!

Herregud. Jag är galen. Jag måste vara galen. Jag har ingen aning om hur jag ska göra nu! Ena stunden föredrar jag lugg för att sedan helt favorisera så som jag har nu.. Nu har jag beslutsångest (som vanligt), tur att det är fyra dagar kvar.. puss

What you resist, you get

Jag fick jobbet som dörrförsäljare. Det trodde jag aldrig, eller jag hoppades iallafall att jag inte skulle få det. Jag är inte en person som skulle klara av att knata runt en stekhet sommardag, bärandes på en hög med el-avtal och försöka övertyga människor om att köpa dem. Kanske skulle jag vara en sådan person om arbetstiderna inte sträckte sig enda fram till nio på kvällen och om jag skulle få någon form av fast lön. Men så var det inte. Att jobba i flera timmar och endå inte få några pengar är helt enkelt inte min grej. Så nu har jag tackat nej. Gud hjälpe mig i sommar.   

Kräsen?

Hmm..Jag har länge gått och drömt om att få ett sommarjobb. "Vad som helst, så blir jag glad". Men nu när ett jobb har dykt upp, vill jag inte ha det. Är jag kräsen, dum i huvudet eller med all rätt inte intresserad? Det gäller ett försäljningsjobb där man knackar dörr och försöker sälja på människor olika saker. Det känns inte som min grej, och ordet provision ligger troligen på lur bara väntandes på att ge mig en riktig kalldusch. Jag ska vara med på en slags "observationsdag" imorgon, där tanken är att jag ska få en slags känsla för jobbet. Så jag ska ge det hela en chans till. Frågan är om det är bättre att vara arbetslös i sommar?

Det var mörkt, men nu är det ljust

Livet är så himla konstigt. Idag har varit en hemsk dag, men också helt underbar. Vi hade uppspel på musiken idag. Jag, Jenny, Johanna och Alice hade tillsammans skrivit en låt och musiken till den (mest Jenny, eller bara Jenny!). Jag skulle spela gitarr. Jag kan inte spela gitarr, så jag blev panicky-nathalie. Jag avskyr henne. När jag får panik blir jag så uppe i min panik att jag inte kan lyssna på lugnande kommentarer, jag vill bara springa därifrån. Trots att vi skulle spelat upp framför klassen lyckades jag (självklart) bli så panikslagen att det inte gick. Vi fick spela upp bara för vår musiklärare och jag kände mig som skit. Bara för att jag är så hemskt osäker så måste de gå ut över alla andra. När vi var färdiga sprang jag i stort sett ut från salen med gråten i halsen. Jag ville bara dö.

Johanna och Alice känner mig så väl så de sa inget om det. De lät mig sitta på bänken och ilsket puffa på min ciggarett. Medan jag slog mig sönder och samman med tysta elaka tankar, började de sakta och säkert ersätta dem med roligare saker. Som fina minnen. Det kändes lite bättre. Jag vågade inte gå hem och möta mig själv, och de andra ville inte möta läxböckerna så vi gömde oss på muffinsfabriken. Plötsligt händer det. Min mobil ringer och nu har jag fått en arbetsintervju till imorgon!! Det är FANTASTISKT! Jag vet att intervju är långt ifrån anställd, men det är iallafall en början! Så nu är jag jättelycklig. Jag springer runt här hemma och sjunger stora, glada låtar. Nu är livet bra igen.

Det är läskigt hur snabbt mitt humör går upp och ner. Från att ha velat dö till att vara helt upp över öronen glad. Jag antar att jag är en sådan människa som känner väldigt mycket hela tiden. Och ofta överanalyserar jag saker till dess bristningsgräns. Jag måste bli bättre på att inte göra det. Jag måste acceptera att jag inte är bäst på allt. Fan. Varför är det så svårt?

...

Jaha. Idag är det Söndag. Jag har inte haft någon helg och det känns. I lördags gick jag upp sju. Jag minns inte när jag gick upp så tidigt på en lördag senast. Jag har nog aldrig gjort det. Kanske när jag var liten och klev upp i ottan för att inte missa Lattjolajban. Men då var det åtminstone för något roligt, nu var det för matte C. Jag har räknat samanlagt 14 h matte på två dagar och min hjärna fungerar inte längre. Jag fungerar inte längre. Men endå måste jag fortsätta plugga. En månad kvar. En månad kvar. En månad kvar.. 

Nu ska jag gråta lite och sedan blir det att göra klart mitt svenska tal.  


Jag har tappat rösten

Fast nu överdrev jag sådär som bara jag tycks göra för att livet ska bli lite mer spännande. Jag har inte tappat rösten utan har bara blivit väldigt hes. Det är väldigt konstigt för jag är inte sjuk, peppar peppar, utan bara hes. Fast halsen gör ju ont förstås..

Självklart lyckades min sprucka röst matcha projektredovisningen som vi hade idag. Trots att jag lät som en pokje som precis gått in i målbrottet, gick det riktigt bra! Jag och Jenny hade gjort en väldigt fin powerpoint. Den är jag stolt över. Det känns orealistiskt att projektarbetet är över nu, när man arbetat med det nästan ett helt läsår. Snart är det studenten också. Vad ska man hitta på efter det då? Jag tror jag ska rymma. Om jag inte får ett jobb förstås. Men det ser tyvärr mörkt ut.

Helgen kommer att bli vild iallafall! Eller, nej inte alls. Jag kommer nämligen att befinna mig på Östra Real klockan 08:30 på lördag för att lära mig räkna matte C och kanske lyckas få ett VG på nationella provet (good luck chuck, lixom). På tal om matte borde jag sätta igång och räkna nu, så att jag åtminstone läst hela kursen innan jag ska repetera den på lördag. God, help me!


Universitetet

Jag sitter och läser i Stockholms universitets tjocka katalog och börjar känna hur kunskapslågan tänds. Jag blev väldigt förvånad när jag kände hur det plötsligt började pirra i magen och klia i fingrarna. Jag som trott att jag var färdig med skolan för ett tag. Att jag skulle ta en paus. Men icke sa nicke, redan när jag vänt upp de första bladen började magen att knipa och lusten till att plugga blev överväldigande. Tänk så mycket det finns att lära sig! Och så mycket jag vill lära mig!

Men sedan kom ångesten. Vad ska jag välja? Vad vill jag göra? Vad vill jag bli? Jag kommer inte att klara av universitetet. Det är för svårt. Hur ska jag lyckas lära mig vad som står i tio tegelstensböcker på två månader? Hur ska jag lyckas imponera på en universitets lärare, en professor? Jag vill vara bäst. Hela tiden. Och det är så jävla utmattande. Varför kan jag inte bara tro på mig själv?

Jag dör..

1. London. Om 11 dagar. Too close! Hur ska jag klara mig utan mamma, pappa och Denise i en månad?! Förhoppningsvis kommer Denise och hälsar på..

2. Praktikplatsen. Fuck, fuck, FUCK! Jag gick in på deras hemsida och där kunde man kika på hur de såg ut. Inte en själ är under 40 år! Vem ska jag prata med? Vem ska jag äta lunch med? Vem ska jag skratta med? Jag kommer bli ensam. Buhä!

3. Musiken. Varför måste man ha estetisk verksamhet i huvudtaget? Och varför valde jag musik? Kan du spela gitarr, Nathalie? Nej. Kan du spela piano? Nej. Kan du spela något instrument i huvudtaget? Men vad bra då, för det är precis vad du ska göra på musiken! Jippi, fucking jippi!

4. Matteprov. Hur lyckades jag trilla ner från MVG till knappt G i matte? Jävla mattelärare. Jag fatta inte vad du säga nosrat. Okej, nu var jag elak. Men när matteläraren knappt pratar svenska, hur ska man då lycka lära sig och förstå matte C.

5. Vi har inte betalat telefon räkningen, jag har ringt upp min sista krona på mobilen för att få tag på mr jag-svarar-aldrig-i-telefon-eller-på-sms (pappa). Vi skulle träffas idag och han skulle göra mat till mig..

6. Jag är hungrig.

Vem är detta?

Jag är väldigt bra på att se konstig ut på kort, eller vi kanske ska säga anorlunda . Ibland ser jag lite läskig ut.. och oftast ser det inte ut som jag. Som denna bild jag tog när jag räknade matte..

 

Jag ser ut som en liten djävul! Bu! Hihi, nämen så där ser jag väl inte ut eller? Jag antar att det är såhär matte får en att se ut efter några timmar- lite fullifan :)
Puss och snart godnatt

usch..

Jag vill kräkas. Jag hittade en larv i min sallad. Sedan hittade jag en til. Det värsta är att jag redan ätit av salladen innan jag såg dem. Herregud! Det tog mig fem försök att logga in på bloggen, och nu skriver jag fel hela tiden. Jag är skakis. Fy fan..jag gillar inte sallad längre :(

Goodbye

Imorgon åker jag till Norrland. Jag vill inte. Jag vill bara vara hemma. Jag vill inte lämna mina fina vänner. Jag vill inte, vill inte! Varför blir jag såhär? Jag älskar ju Norrland. Jag älskar ju att fira jul där uppe och äta chocolate biskvier och åka spark, bada i snön och sova tills klockan är ett. Det är ju därför jag älskar julen. Jag får träffa mormor, leva på kakor och strutta runt i pyjamas hela dagarna..Nu börjar jag längta lite, hihi! Nä, nu måste jag börja packa och sedan sova. Planet går 07:30, alltså måste jag gå upp runt 5. Jippi.

Puss och God jul! Jag kommer sakna er alla. P.s. om något skulle hända, vilket det inte kommer göra, så älskar jag er!

Ibland säger en bild tusen gånger mer än bara ord..

-psykologiprov (onsdag)

-aktiekunskapsprov (fredag)
-projektarbetet klart (onsdag)
-rättskunskapsprov (onsdag)
-engelska redovisning (onsdag)
-svenska arbetet färdigt (efter lovet)

Kill me..
Uppdatering: Don't kill me! Allt är snart över! Jippi jej!


Tre timmar och..

..tio fullklottrade A4-sidor senare. Äntligen färdig med instuderingsfrågorna, om dock något slarvigt skrivna (orkar inte utveckla varenda jävla mvg-fråga). Nu är det "bara" att lära sig allt också. Suck.

Beroende suger

Igår var en jobbig dag måste jag säga. Jag kom aldrig igång med pluggandet utan satt mest med böckerna och drömde mig bort. Försökte tvinga mig själv att komma in i ett flyt men det gick åt pipan. Så idag måste jag spendera första advent med att plugga :( Hoppas pappi är tankeläsare och köper pepparkakor till mig. Då blir det lite lättare.
Att det gick så dåligt med pluggandet igår gjorde mig deprimerad, så jag lyssnade på sorgsna sånger och blev ännu mer ledsen. När jag blir ledsen blir jag superröksugen, så tillslut orkade jag inte stå emot mer. Jag låste in mig på mitt rum, stoppade en handuk för dörrspringan, tände lite rökelser och en cigg för att sedan stoppa ut huvudet ur fönstret. Där stod jag som värsta junkin, tittade ut över tantolunden och den fina blinkande julgranen som kom att bli allt mer suddiga ju djupare bloss jag tog. Hemskt äcklad blev jag av mig själv, what have become of me? 
Nu måste jag fortsätta med pluggandet..önska mig lycka till! Puss 

never let go of someone you can't go a day without thinking about

Ska jag ta det som ett nej? Har jag förlorat dig? Vad händer nu?

Jag vill vara någon annan

Jag vill vara någon annan. Jag vill vara blond med lagom mycket lockar och lysande blå ögon. Jag vill ha smala lår och rosa glittrande stay-ups. Jag vill vara nätt och liten, så att jag kan kura ihop mig till obefintlighet. Jag vill vara precis sådär lagom utåtriktad (när man vågar prata inför och med alla). Jag vill ha en garderob fylld med vackra, skira klänningar. Jag vill ha varit kär. Jag vill ha varit älskad. Jag vill vara en sådan person som inte lyckas stöta bort sina närmaste vänner. Jag vill vara charmig och magisk. Jag vill vara mystisk. Jag vill vara underbar. Jag vill vara perfekt. Är det för mycket begärt?

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0