couldbelovely

Livet är så himla konstigt. Idag har varit en hemsk dag, men också helt underbar. Vi hade uppspel på musiken idag. Jag, Jenny, Johanna och Alice hade tillsammans skrivit en låt och musiken till den (mest Jenny, eller bara Jenny!). Jag skulle spela gitarr. Jag kan inte spela gitarr, så jag blev panicky-nathalie. Jag avskyr henne. När jag får panik blir jag så uppe i min panik att jag inte kan lyssna på lugnande kommentarer, jag vill bara springa därifrån. Trots att vi skulle spelat upp framför klassen lyckades jag (självklart) bli så panikslagen att det inte gick. Vi fick spela upp bara för vår musiklärare och jag kände mig som skit. Bara för att jag är så hemskt osäker så måste de gå ut över alla andra. När vi var färdiga sprang jag i stort sett ut från salen med gråten i halsen. Jag ville bara dö.

Johanna och Alice känner mig så väl så de sa inget om det. De lät mig sitta på bänken och ilsket puffa på min ciggarett. Medan jag slog mig sönder och samman med tysta elaka tankar, började de sakta och säkert ersätta dem med roligare saker. Som fina minnen. Det kändes lite bättre. Jag vågade inte gå hem och möta mig själv, och de andra ville inte möta läxböckerna så vi gömde oss på muffinsfabriken. Plötsligt händer det. Min mobil ringer och nu har jag fått en arbetsintervju till imorgon!! Det är FANTASTISKT! Jag vet att intervju är långt ifrån anställd, men det är iallafall en början! Så nu är jag jättelycklig. Jag springer runt här hemma och sjunger stora, glada låtar. Nu är livet bra igen.

Det är läskigt hur snabbt mitt humör går upp och ner. Från att ha velat dö till att vara helt upp över öronen glad. Jag antar att jag är en sådan människa som känner väldigt mycket hela tiden. Och ofta överanalyserar jag saker till dess bristningsgräns. Jag måste bli bättre på att inte göra det. Jag måste acceptera att jag inte är bäst på allt. Fan. Varför är det så svårt?