couldbelovely

Flydde mörka Stockholm för Linköping i helgen. Kändes skönt att komma bort och blev lite lättare i själen. Nu är jag hemma igen och tyngden har återvänt. Stockholm I love you, but you're bringing me down.

För bara ett år sedan var jag så himmla romantisk. Jag drömde om mjuka kyssar i regnet och om någon att hålla i handen. Om vackra blåa ögon och korpsvart hår. Om evig kärlek. Men något har hänt. Något har hänt under det här året och jag har tappat all tro. På ett sätt känns det som att jag tappat allt. Tanken på evig kärlek får det att vända sig i magen på mig. Kyssar känns meningslösa. Killar känns meningslösa. Egentligen känns allt jävligt meningslöst. Ingenting känns viktigt längre och allt känns så himla tröttsamt. Suck. Fucking suck.

Inte ens hälften så bra som hon lyckades få till det, men om jag övar varje dag kanske jag kan få det att se lika fint ut som hennes sminkning till Halloween :) Nu ska jag titta på Gossip Girl och försöka lungna ner mig! Puss och Godnatt!

Nu har jag gått på universitetet i 15 dagar. Det känns som en evighet. Jag har en smärre identitetskris på g då skolan alltid har varit det jag är bra på. Nu är jag inte ens bra på det. Jag känner mig bara så himla värdelös. Jag har inga ambitioner, inga intressen, ingenting. Jag ska plåga mig fram till 27 oktober och om allt fortfarande suger då, då hoppar jag av. Jag ger upp och jag hatar att ge upp. Gud, att skriva detta är en kraftansträngning utan dess like. What has become of me?

Lördagen började så bra, men slutade i en smärre katastrof. Det var universitetssittning och jag var uppglamad. En trerätters lång middag och kanske lite mycket snaps senare, vinglades det mot HBJ. Tusan kramar och 3 (?) öl senare, så kommer en kraftig kvinna fram till mig och säger "Nathalie, du har druckit för mycket och måste därför gå hem." Så plötsligt befinner jag mig utanför krogen, ensam. Jag förstår inte hur man lyckas bli utslängd från ett ställe som HBJ, där typ majoriteten av besökarna är påtok för fulla. Det var inte som att jag ställde till en scen, däckade i ett hörn eller startade något bråk. Jag var glad och trevlig, om bara kanske lite för rund under fötterna.

En kort stund efter att jag blivit utslängd kom Johanna, Alice och Emma för att rädda mig. Och vad gör jag? Jo, jag skriker på dem hela vägen hem för att jag vill festa vidare och inte bli kvarlämnad ensam i min lägenhet. Jag säger att jag hatar dem. Jag förstår inte hur de orkar stå ut med mig. Mest av allt förstår jag inte hur jag kan säga något sådant. Jag älskar ju dem mer än livet själv. Igår hade jag så fruktansvärt mycket bakis ångest, inte så mycket för att jag blev utslängd utan för att jag förvandlades till något jag verkligen inte är. Det skrämmer mig. Nu ska jag försöka att hålla mig undan den förföriska alkoholen och fokusera på skolan. Har gått från MVG-barn till hjärndöd grönsak. Time to change. Puss

Nu har jag äntligen tagit mig i kragen och ut ur depressionen. Dock har jag svårt att skaka av mig den nya karaktären som föddes i mitten av allt drama. Det är en ny person jag inte riktigt gillar, men jag orkar verkligen inte göra mig av med henne och bli mig själv igen. Kanske är det en slags försvarsmekanism, eller så är det mitt nya jag (ve och fasa!). Personen ifråga är lite småelak, hemskt pessimistisk, cynisk och verkar ha gett upp totalt gällande det mesta. Jag gillar henne inte alls. Hon skrattar heller inte lika ofta och varje leende känns ansträngt. Usch, det här inlägget gör mig illamående. Jag önskar att allt kunde sluta kännas så meningslöst och att livet kunde bli roligt igen. Utan att allt skiter sig i slutet.