couldbelovely

I wonder was he satisfied with me one thing I didnt like his slapping me behind going away so familiarly in the hall though I laughed Im not a horse or an ass am I I suppose he was thinking of his fathers I wonder is he awake thinking of me or dreaming am I in it who gave him that flower he said he bought he smelt of some kind of drink not whisky or stout or perhaps the sweety kind of paste they stick their bills up with some liqueur (...)

James Joyce, Ulysses.

Vi sitter på hytten och super. En tjock man som tror att han är cool skryter om att han har siljalines guldkort och att han varit med i färjan. Vi skrattar men tycker innerst inne att han är patetisk. Piggy blir hans smeknamn. Fast det säger vi förstås inte högt. Iallafall inte så att han hör. Vi börjar bli berusade nu och vinet gör oss röksugna. På en folktom bar sitter vi och suger på light cigaretter och känner de brännande blickarna. De vill ha oss. 
Du dricker en Redbull Vodka och vi börjar försvinna. In i dimman. Vi vill inte hitta ut. Musiken pulserar och jag fattar dina händer, kramar dig, pussar på dig. Jag älskar dig. Jag älskar er. Jag dansar i timmar. Vi dansar i timmar. Svetten lackar men utomhus är det så fruktansvärt kallt. Vi värmer varandra. Allt känns så bra just nu. Just i detta ögonblicket. Det är så tomt men endå så perfekt. Tillbaka i hytten. Vi klunkar, sveper, shotar. Drink to the devil and death to the doctors! Hungriga kyssar och snabba andetag. En kundvagn. Mitt minne sviker och jag är ensam. Utelåst och oälskad. Knack. Fucking jävla knack. Du öppnar och ler. Förläget? Irriterat? Vi däckar. 

Det blir ljust igen. Ilskan brinner i bröstet. Ölen släcker den och sorgen tar över. Mat. Mat. Mer mat. Nu skrattar vi igen. Jag har redan börjat glömma. Redbull Vodka. Jag flyger. Ni vinner och vi skrattar. Ni skrattar. We're awesome! Det går snabbt nu och vi är iland. Kylan biter. Du har två spritflaskor i jackan. 

Tunnelbanan skakar och ni faller. Du faller i snön men jag hjälper dig upp. Mina händer gör ont säger du och ler. Åtta personer i en vit bil. Vi kommer dö viskar jag. Men jag vet att det inte är sant. Vi skrattar. Igen och igen. Vi klunkar vin och öl. Kedjeröker och försöker hålla värmen. Du spelar biljard och missar hela tiden. Du ler. Couldn't care less. Jag önskar att jag var som du. Vi dansar, kramas och sjunger falskt. Det är vi för alltid. Lova.   

Mest. Le bar rouge. Reisen. After. Efterfest på ett pr-kontor. Hemma kl 06:00. Fabulösa människor, vitt vin, kedjerökning och svettig dans. Magiskt. Fullkomligt magiskt. Tack Johanna. 

Lite mer än en månad sedan jag och mamma var i underbara Paris. Vi drack billigt rödvin, åt baguette och provade macarons, strövade runt i olika kvarter och drömde oss bort på Versailles, såg Karl Lagerfeldt (Hjärtattack.) och drack pastis, shoppade vintage och kom hem med bara 50 cent. Det var fantastiskt!


Juldekoration i La Fayette.

För att vara ärlig har jag dragit mig hemskt mycket inför att skriva om studenten. Det känns helt enkelt alldeles för jobbigt att erkänna slutet genom att sätta det på pränt, men jag tror att jag måste skriva om det för att kunna gå vidare. So here I go;

Studenten är definitivt en av de bästa dagarna i hela mitt liv. Kanske till och med den bästa. Jag tror att det är vad som gör det hela så jobbigt, vetskapen om att jag kanske aldrig kommer att vara så lycklig igen. Gud vad hemskt det låter, men det är så jag känner.

Dagen började iallafall med att jag mötte upp fina Alice på våran mötesplats "hörnet" och därifrån tog vi bussen till skolan i ett desperat försök att undvika de hemska "hårförstörande" regndropparna. På vägen mötte vi upp Johanna och Jenny som också var hemskt fina och begav oss sedan för att förevigas på kort med våra klasskamrater. Trots att min ärkefiende omfamnade min underbara Alice gick fotograferingen bra, och klassen begav sig sedan ut i regnet för att korka upp några flaskor champagne. Vi mös under paraplyer av alla de färger och skrev tårdrypande kommentarer i varandras mössor. Tiden flög och plötsligt var det dags för studentlunch och därefter fick vi betygen. Den formella avslutningen i Aulan kallade, där vi satt och "nynade" på Seven nation army och avnjöt diverse uppträdanden.

Plötsligt var det dags att springa ut. Tyvärr så blev mitt utspring smärre misslyckat då jag fastnade i en dörr med min älskade Gucci väska och i språnget lyckades slita sönder dess läderrem. Som tur var höll olyckan inte i sig länge för snart överröste mina nära och kära mig med blommor av alla de sorter! Efter ett kort bemötande var det dags att slänga på sig en mer slittålig outfit inför flaket. Inga ord kan beskriva hur underbart flaket var. Bara det faktum att jag är enormt otränad och orkade hoppa samt skrika konstant i två timmar säger nog det mesta. Det var fucking fabulous.

Efter en snabb dusch hemma hos pappa var det dags för min studentmottagning. Hela min släkt från mammas sida var där och vi fullkommligt frossade i god mat och dryck. Det minglades och vinglades tills det var dags för presentöppning. Jag fick pengar, pengar, pengar och EN RESA TILL PARIS!!!!  Helt jävla underbart! Som jag har drömt om Paris, äntligen äntligen äntligen!

Runt elva snåret begav vi oss mot slutskivan. På vägen stötte vi på några hemskt patetiska fjortonåringar, men inte gjorde det något för det var vår dag och vi ägde världen. Slutskivan var lite av en besvikelse. Vi träffade nästan inga från klassen, och de vi väl träffade tappades bort på några sekunder, och värmen där inne var olidlig. Efter två timmars svettig dans drog vi därifrån för att sätta oss på After. Jenny och Carl hade lämnat oss tidigare och plötsligt var det bara jag, Johanna, Alice och Elin kvar. Tråkigt nog hade luften gått ur mina vänner och de ville avsluta kvällen, något varken jag eller ödet verkade hålla med om för plötsligt stötte vi på några söta killar. 

Kvällen slutade med att vi drog hem till en av killarna där vi spenderande resterande timmar av dygnet kyssandes med vackra pojkar medan Kings of leon susade i bakrunden. Det var magiskt. Tills Johannas ragg blev lite väl närgående och en cigg i minuten var att ta till som en slags räddningsmanöver.

Vi kom hem klockan åtta på torsdag morgon, även så kallad min födelsedag, och det var först då sorgen slog mig. Skelettet av festen som i mina ögon ter sig enormt tragiskt slog mig nästan omkull och då gick inte tårarna att hejda. Det var först då jag insåg hur många underbara människor jag aldrig kommer att träffa igen och att skolan verkligen är slut. Slut. Det är fortfarande svårt att förstå och jag mår nästan illa när jag tänker på det. Trots den enorma sorg och smärta som tycks flyttat in i mitt hjärta var studenten fullkomligt fantastisk, och jag skulle göra nästan vad som helst för att leva om den. Puss

You're growing up. And rain sort of remains on the branches of a tree that will someday rule the Earth. And it's good that there is rain. It clears the month of your sorry rainbow expressions, and it clears the streets of the silent armies... so we can dance.

Livet är fantastiskt! Jag har varit hög på livet sedan i onsdags. Underbara människor, outfits och händelser har präglat de senaste dagarna. Fast jag måste erkänna att jag är hemskt trött på alkohol. Det har kanske blivit lite väl mycket vin ;)

I onsdags hade våran klass skiva. Den var underbar. Kvällen började med att pappa och mamma nästan tog död på varandra i bilen pga svårigheter att hitta till Fabriken, där vår skiva hölls. Om inte Alice hade varit där hade jag nog hoppat ut ur bilen och liftat. Allt för att slippa deras jäkla gräl. Kanske påverkades min attityd lite extra av att jag klätt ut mig till punkare med sönderslitna, svarta jeans, ett genomskinligt spetslinne med svart BH under och mina svarta monkiskor. Jag var svartmålad runt ögonen, hade puffat upp mitt hår till dess gräns och sedan prytt min kropp med några fejktatueringar och diverse armband. Inte att glömma var rakbladsörhängena som dinglade från mina öron. Jag hade minstsagt gått all in!

När vi äntligen, efter många om och men samt en tripp på ennsingeleden, kommit fram till Fabriken började vi pimpla lite vin medan vi väntade på middagen. Några i klassen hade arbetat hårt med s.k. "klassen" utmärkelser där alla i klassen blev definerad som något. Jag blev klassens skådespelare! Det var helt fantastiskt! Jag blev rörd.
När middagen tagit slut och föräldrarna flugit ut drog festen igång på riktigt, och det dröjde inte länge innan alla gått in i dimman och spenderade sin tid med att berömma och deklarera sin kärlek för varandra. Helt underbart! Stämmningen var verkligen på topp och alla var så himla lyckliga. Jag började se min klass på ett nytt sätt och har nu insett att jag verkligen kommer att sakna dem.

Vid halv tre snåret stängde lokalen igen och jag och Alice tog en taxi hem. Jag hamnade i bråk med taxichauffören över en krona, vilket tydligen gav honom rätten att kalla mig hora. Än en gång var det tur att Alice var med då jag har en nyvunnen tendens att bli väldigt aggresiv på fyllan.

Kvällen slutade väldigt Mötley Crüe i en smutsig trappa, med en i stort sett död Alice. Lyckligtvis tog vi oss hem i någorlunda gott skick! Nästa dag mådde ingen speciellt bra, men det var bara att pallra sig till skolan där det var mösspåtagning. Tur hade vi då den började klockan tre. Vi sjöng och tog på oss mössorna för att sedan inta någon av söders alla uteserveringar. Det gick dock inte speciellt bra att få ner alkoholen. Efter drygt 1 och en halv timme hade jag lyckats få i mig tre klunkar av min starköl, så vi gav upp. 

På kvällen firade vi valborg hemma hos Alice. Jag och Johanna lyckades bli utelåsta på Alice balkong och bankade desperat på balkongdörren i något som kändes som en halvtimme, innan Alice kom och öppnade. Röd vinet och tequilan flödade och min vita, fina klänning blev helt fläckig. Plötsligt kom min mamma förbi och jag tog skydd inne på toaletten medan Alice, som var nyktarer, tog hand om problemet. Jennys pojkvän, som fått i sig nästan en halv tequila flaska, kunde knappt stå på benen så de drog hem och vi gick och la oss. Ingen brasa, men vad gör väl det? Det var en underbar kväll med mina underbaraste vänner. 

Igår låg jag fullkomligt utslagen framför tv:n och träffade sedan Alice på kvällen, där vi hade ett djuptsamtal om fadersfigurer, kollade på My so called life och åt massor av chips. Det var mys! 

Idag fyller Denise år (grattis!) och då vet man aldrig vad som händer. Förhoppningsvis slutar det inte med fylleångest som hennes förra födelsedagsfirande framkallade. Puss!